Eftersom jag och Dango har en viss rädsla för vildsvin, jägare och galna bilister så har vi aktat oss för att ge oss ut i mörker. Men nu är det så gott som omöjligt att undvika det (såvida inte matte har en ledig dag) så idag trotsade vi våra rädslor och gav oss iväg trots att mörkret hade börjat lägga sig. Vi tog det säkraste kortet dock och promenerade med matte till fots (fullständigt onödigt och vansinnigt tråkigt tyckte Dango) bort till ridbanan. Där blev det ett dressyrpass i ljuset av en strålkastare och jag vet inte om det var mörkret som gjorde att det kändes som om hastigheten var hög eller om Dango helt enkelt var energisk o hade fått fart på hovarna, men det var gott tempo i traven. Mitt i alltihop drabbades han dock av någon mystisk akut öronklåda i högerörat som yttrade sig i vilda huvudskakningar samt att örat hängde bakåt o nedåt. Det är ju lite svårt att skylla på insekter nu när det är kallt så det var väl nåt gruskorn som ramlade ned i örat eller nåt, han kämpade dock på med örat på svaj. När han blev varm i den tjocka pälsen och tyckte att det räckte så piggade vi upp oss med att öva galoppfattning. Det var nog första gången vi klarat av detta på ridbanan, och vi gjorde det 3 gånger o det blev bara bättre o bättre. Nu övade vi bara vänstergalopp eftersom vi helt enkelt är bäst på det, höger tar vi en annan gång (vi måste öva mer i skogen först).

På promenaden hemåt så mötte vi en traktor i full fart. Jag tror att traktorföraren blev lite rädd när han såg oss, vi har nämligen typ alla reflexer som finns på oss, så det lös nog tillbaka rätt bra på honom och han bromsade in ordentligt. Dango har reflexer på tyglarna, reflexbrösta, reflex på varje ben, svansreflex och reflextäcke. Jag har reflexväst, reflex på hjälmen, reflex på spöet (som man ju kan vifta med :-)) och en pannlampa.

I övrigt sedan sist så har jag insett att Dango inte har fårskräck om husse cyklar före (ingen annan skräck heller för den delen). Men om han är ensam med matte på ryggen så är tomma cola-flaskor, koltrastar samt flockar av talgoxar livsfarliga. Om matte hoppar av och går före så är det lugnt, för då äter de matte först... (och dessutom är Dango snabbare än matte om man behöver fly). Fåren har vi inte provat utan husse, det får bli en dag när vi känner oss modiga.

Vi får erkänna att vi inte varit jätteduktiga på att träna sedan sist, vi var energiska den veckan vi var hos Sara, sedan var vi utmattade och satsade på att vaccinera först Dango så han behövde vila och sedan matte som också behövde vila - samordning hade kanske varit bättre. Det bidde två veckor av vila oss i form, men sedan var Dango extremt pigg i skogen så det verkar ju ha funkat för oss :-).

Här kommer en gammal bild på en tjusig häst. Fandango när han var 4 år och var på bete hos Ulrica. Det var då jag hade brutit fotleden och han var till salu. Den prickiga hunden bakom är någon släkting till mina eller så är det någon av mina...